Dagarna går och den förlamade tröttheten återstår.
Jag har inte orkat uppdatera på länge.

Först kom dippen i och med medecinändringen, jag återhämtade mig något, hade en period då det ändå var rätt okej, men sen har det förvärrats igen.

Varför vet jag inte,

för jag har kämpat för att göra det rätta, ätit, tvingat mig att komma ut och träffa folk, försökt att sysselsätta mig.

Men den senaste veckan har jag nästan bara legat på soffan, sovit och kollat på serier.

Orkar ingenting.

Vill ingenting.

Fast det vill jag ju, egentligen,

jag vill en massa, har en massa projekt jag skulle vilja vilja, vilja orka, men det går inte.

Jag kommer inte upp ur soffan.

Jag orkar inte.

Jag är  så trött, helt slut, kroppsligt och känslomässigt.

JAG ORKAR INTE MER! 

Varför ger jag inte bara upp? Varför gör jag inte bara slut på det? Varför fortsätter jag trotts allt, dag efter dag?

Jag tror ju inte på att det kommer att bli bra.

 

Fibron och CFS när depressionen och depressionen gör mig än mer trött och handlingsförlamad.

Jag är fast i en ond cirkel som jag inte kan komma ur, inte vet hur jag ska ta mig ur.Jag får panik av tanken.

Jag känner sorg.

För mitt liv skulle inte se ut så här.

Det var inte här det skulle bli.

Jag har kämpat i många år, med det psykiska,

kämpat för komma ut i världen,

för att leva ett "normalt" liv.

Och så fäller min kropp krokben för mig.

Jag är inte bara värdelös för min psykiska svaghet

Även min kropp har svikit mig.