Torsdagen och fredagen flöt på. Det kändes jobbigt, men stämningen på dagvården var bra, trevliga medpatienter, som gjorde det lättare. På torsdagar har vi ju inga terapigrupper utan dagen ägnas åt samtal med sin behandlare och läkarsamtal och en massa dötid däremellan. Vi var några som beslutade oss för att äta ute på Legumes då det var så fint väder och det var verkligen ett bra intiativ. Vi satt och hade det trevligt, pratade om allt och ingenting och maten kändes mycket lättare. Vet inte hur maten hade gått om vi inte hade bestämt oss för att äta ute för den dagen hade jag verkligen lust att bara skita i allt.

 

På fredagen hade vi musikterapi på förmiddagen. Jag gillar musikterapin, den gör mig glad, för stunden i alla fall, att sitta och trumma eller inprovisera tillsammans på xylofoner. Sången däremot gillar jag ju inte som sagt, känner mig hemskt onekväm när det kommer till sång. Lunchen kändes tung men jag känner ett ansvar när jag är på dagvården, vill inte göra det jobbigt för någon annan och ser därför till att äta upp och försöker att inte tänka på det. På eftermiddagen skulle vi ha samtal om "friskrisker", alltså om en känner att det finns några risker med att bli frisk från ätsörningen, en läxa vi fick på psykoedukationen i måndags. Jag kände inte att det gav så skjärskillt mycket, delvis för att personalen som höll i det inte kändes särskillt engagerad och styrde inte upp samtalet på någor bra sätt.