Igår var jag för slut för att orka skriva något. På morgonen svängde jag förbi vårdcentralen och tog blodproverna. På förmiddagen hade vi sedan läkandeberättande. Det var inte lika bra som veckan innan, historien hon berättade var lite osammanhängande och jag fick ingen känsla för den alls, men det fick tiden att gå och att få sätta färg på papper tycker jag om. Lunchen blev samma som dagen innan, rödbetsbiffarna med pommes och tsatsiki. Smaklöst och jobbigt. Jag var helt slut i kroppen, satte mig i avskildhet ett tag, lyssnade på musik och försökt vila, funderade på att gå hem för jag kände jag behövde få lägga mig. Men precis när jag tänkte gå var det dags för mindfullnes och denna gången skulle vi bara ligga ner och ha kroppscanning. Så jag valde att stanna och låg och halvsov under tiden. Det gjorde att jag fick lite krafter tillbaka och resten av tiden på Iris kändes inte lika jobbig. När jag kom hem blev det igen att jag somna och sov fram till sju. Missade alltså middagen och åt kvällsmålet istället.

Idag hade vi inga grupper på dagvården, utan dagen ägnades åt personliga samtal med sin behandlare och läkarsamtal. Hittills tycker jag att min behandlare verkar vettig. Jag vet att sånt kan ändras, skenet kan bedra, jag har varit med om det förut, att det känns bra till en början och sen visar det sig att personen är en total idiot. Men jag hoppas att känslan jag har nu är den sanna bilden av hen. Att hen är vettig och att jag kan få ut nått av hen. Jag frågade min behandlare om jag kunde få gå till Legumes idag istället för Harrys, för de där rödbetsbiffarna var verkligen inget att hänga i granen, och det fick jag. Så idag åt jag på Legumes. Fyra falafler, couscous, tsatsiki och salsa. Det var hel okej, om än lite torrt och det hade behövts lite mer syra i smaken också. Idag kändes det lite bättre i kroppen, inte lika ont, inte lika trött, men en massa ångest. Känslorna som det ger att äta, känslorna som tillåts komma fram när kroppen får mer näring, och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag biter ihop, försöker inte att tänka för mycket, inte känna för mycket. Jag vet att jag behöver äta, att kroppen behöver det, jag förstår inte varför det ska vara så svårt, varför det ska ge sådan ångest.