Igår var min åttonde dag på Iris, men min tredje vecka. Har inte haft en hel veckas behandling sedan jag började och det blir inte denna vecka heller då personalen har planeringsdag eller nått på dagvården idag. Det är så mycket på en gång just nu i mitt liv att jag känner mig helt ställd känslomässigt. Blockerad. Avstängd, till viss del. Det känns som om jag vill skrika, gråta, slå,... men en enda tår är det enda som kommit hittills. Att få diagnoserna CFS och fibromyalgi har vänt upp och ner på mitt liv. Jag vet inte hur jag ska hantera det och mitt upp i allt det här ska jag försöka bryta mig ur ätstörningen. På måndagar har vi ingenting på förmiddagen, så jag satt med ett broderi (typ....) och fäste trådar, sedan blev det lunch på Harrys. Denna veckas vegetariska alternativ är quornfileburgare med pommes... Filéerna var rätt torra och trista, dressingen inte särskilt god. Jag åt upp en liten bit av hamburgerbrödet, men att både äta pommes och bröd när jag nu under de senaste månaderna inte ätit den delen av tallriksmodellen alls... ja det blev för mycket helt enkelt. Men jag åt upp allt annat i alla fall. På eftermiddagen hade vi psykoedukation. Vi fick ett par papper med olika frågor; vilka böcker skulle du vilja läsa, vad i ditt liv som du gjort är du stolt över, vad har du kämpat med i ditt liv, vart trivs du bäst, vilka personer beundrar du, vilka personer trivs du att vara med, vad skulle du vilja lära dig... osv. Vi fick en kvart på oss att svara på frågorna och sedan skulle vi intervju varandra med fem frågor var. Efter det fick vi ett papper var med fysiska symptom som är vanliga för ätstörningar som vi skulle skatta och sedan om några veckor kunde vi testa att skatta dem igen och se om det blivit någon förbättring. Jag blev frustrerad och ledsen, för de flesta symptomen som stod med på listan var symptom som är värre för mig av fibromyalgin och CFS än av ätstörningen. Jag antar att det var meningen att en skulle känna sig motiverad till att bli "frisk" genom att tänka på alla symptom som kunde förbättras eller försvinna om en började äta normalt. Det kändes så menlöst. Det påminde mig bara om att mitt liv aldrig kan bli "normalt", att jag aldrig kommer att få känna mig utsövd, energifylld, kunna tänka helt klart och vara jag till fullo. Ja hela övningen hade totalt motsatt effekt än vad som var tänkt. Det är för mycket just nu, känslor, tankar, allt. Jag orkar inte. Kände av halsen och huvudet mer än vanligt mot dagens slut, men tänkte bara att det var CFS som gjorde sig påmind då det varit så mycket på sistone. La mig i tid för att ta igen från dagen innan, somnade vid tio och vaknade först strax innan 11 i morse, och insåg då att den här gången var det faktiskt en riktig förkylning som slagit till. Snorig och hals- och huvud ont. Tur att vi var lediga från dagvården idag. Dagen spändares framför TV:n i soffan.