Så hände det igen, skrev ett långt jävla inlägg och så när jag ska posta det bara försvinner hela skiten.

 

Ligger nerbäfddad i soffan med täcke och kudde, förkyld. Snorig och jävlig. Men rätt skönt att ha en legetim anledning att bara få ta det lungt. Kan annars ha svårt att tillåta mig själv att göra det utan att anklaga mig själv och känna mig som en jävligt dålig person. Detta till trots att fibromyalgin och CFS borde vara nog med anledning för mig själv att tillåta mig vila utan anklagelse.

 

Inläggen har mest blivit en uppradning av va jag gjort på dagvården, inte så mycket tankar och känslor, inte särskillt mycket reflektioner och knappt något om npgot annat. Det var ju inte riktigt så jag hade tänkt mig upplägget av den här bloggen. Det var ju tänkt att skriva mer om min kamp med fibromylgin, CFS och depressionen, kampen om att komma tillbaka till livet, eller ja nu blir det ju snarare att skapa ett nytt liv liksom eftersom det helt plötsligt är på nya förutsättningar... Men dagvården tar en sån himla massa energi, jag orkar inte tänka eller känna, ta in allt som händer, och därför blir det mest en massa inlägg om hur dagarna ser ut rent praktiskt och knappot ens det. Även detta med att formulera mig, att få ner mina tankar och känslor i ord, är lite av en utmaning för mig, det är ett av symptomen på fibromyalgin och CFS, hjärndimma tror jag att det kallas, kan ha svårt att koppla tankar, komma på ord och formulera mig och uttrycka det jag tänker, även minnet hat tagit sig en törn.

Men det får väl helt enkelt se ut så här just nu, för det är ju ändå så mitt liv ser ut just nu.