På väg till Iris kände jag hur ångesten började stiga, jag hader inte vägt mig på över en månad, sedan öppenvården överlät mig till dagvården och nu var det dags. Tryck över bröstet, ökad puls, svettiga handflator, tankarna som snurra runt i huvudet. Har jag gått upp i vikt, det känns som jag har det, mina ben har blivit enorma, borde jag verkligen gå på SCÄ när jag är så här stor, jag måste ju räknas som frisk då, de måste se mig som ett skämt, jag är så äcklig, så värdelös som inte kunnat restrikera mig mer, jag vet jag inte äter tillräckligt och ändå går jag upp i vikt, vad är det för fel på mig? Runt runt snurra tankarna. De jävla ätstörningstankarna.
Så var det dags att kliva upp på vågen, jag tvekar, samlar mig, tar ett djupt andetag, stänger av känslorna. Vikten har näst intill stått still, en aning ner tror jag men kroppsvikt flukturerar också lite beroende på vad man ätit dagen innan, under dagen, mängd vätska i kroppen och denna gången hade jag mer kläder på mig än tidigare gånger. Jag känner mig värdelös som inte gått ner, som näst intill stått still i vikt, trotts att jag ätit för lite, inte tillräckligt lite tydligen... men jag vet det är mina ätstördatanakar, min destruktiva sida som trycker ner mig. Jag vill bli fri, jag vill kunna äta normalt, slippa alla jobbiga irrationella tankar ock känslor. Kag måste fortsätta kämpa.