Efter tre år av daglig värk, extrem trötthet, huvudvärk och många andra symprom har jag äntligen fått diagnoserna fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom. Jag trodde att det skulle kännas mer som en lättnad, att få en diagnos på det jag har så att jag vet hur jag kan ta mig vidare, och det är det ju också, delvis.

Att knappt ha kunnat ha ett liv, då minsta ansträngning tar så enormt mycket på krafterna och kan få mig utslagen i flera dagar, och att inte veta anledningen, vad det är för fel på mig och hur jag ska kunna göra för att förbättra mitt mående har ju lett mig in i en depression och triggat igång en gammal ätstörning som jag aldrig trodde skulle bli ett problem igen. Nu vet jag i alla fal vad det är. Och kanske är det just det, att all anspäning, väntan och kamp för att få ett svar på vad det är nu har släppt, och istället infinner sig en stor tomhet. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna eller tänka, jag orkar helt enkelt inte. Jag känner mig helt slut.