I morgon börjar allvaret. Då är det dax att på riktigt ta tag i och börja jobba emot ätstörningen och bryta denna destruktiva vana. Jag är nervös, har haft mer ångest de senaste dagarna, jag vet att det kommer att vara jobbigt men också att det kommer att vara värt det i slutändan. Att jag har fått reda på vad mina fysiska problem beror på har även gjort mig mer motiverad till och redo att våga släppa ätstörningen. Jag vill bli fri från ätstörningen så att jag kan lägga all min energi på att jobba med och lära mig leva med och hantera fibromyalgin och det kronsika trötthetssyndromet. Ätstörningen var för mig ett sätt att hantera frustrationen och maktlösheten jag kände inför min värk, den extrema tröttheten och de andra fysiska symptomen jag haft under de senaste åren. Det var mitt sätt och få kontroll under en del av mitt liv då jag inte kände att jag hade någon kontroll alls på mitt liv eller mående. Men nu vet jag vad symptomen beror på och jag vill lägga all min energi på att jobba med det och då kan jag inte ha en ätstörning som lägger krokben för mig.