Idag var det halvdag på dagvården. Har inte haft en hel veckas behandling sen jag började...
Känner mig omotiverad men kämpar på. Tänkte först strunta i förmiddagsmellanmålet men bestämde mig ändå tillslut för att ta det. Sedan var det dags för sagoberätterskan. Det ar någon historia om en gud som var en människa förklädd till en korp... Tyckte mest den var konstig och osammanhängande.
Har haft mycket huvudvärk/tryck det senaste och det gör även att jag har svårt att tänka klart eller rättare sagt att reflektera ordentligt...
Vi är några stycken som brukar äta lunch tillsammans, hittills har vi alltid velat äta på samma ställe men idag var det lite olika viljor. Så vi bestämde oss för att ta med maten och mötas upp i en park där det fanns bord och bänkar en kunde sitta vid.
Det var härligt att kunna sitta ute i solen. Däremot var jag för varmt klädd. I morse var det grått och regnade och det såg inte ut som om det tänkte ge med sig på hela dagen, så jag tog en ullkofta och gummistövlar = stort misstag! Redan när jag anlände till dagvården på morgonen hade det så klart börjat spricka upp.
Eftersom det var halvdag var det dags att gå hem efter lunch. Jag somnade nästan på en gång när jag kom hem. Har varit helt slut det senaste och vill inget annat än sova känns det som. Hade tänkt att jag skulle ha promenerat hem idag också men det blev inte av.
Jag mår inte alls bra kroppsligt, mår illa, har ont i armar och ben, blir lätt varm och svettas och så den jävla huvudvärken/trycket som gör det svårt att tänka och tinnitusen som tjuter och även det gör det svårare för mig att koncentrerar mig, och som grädde på moset den jävla tröttheten som aldrig går att vila bort. Ja som sagt är jag jävligt opepp just nu. Hur fan ska jag någonsin kunna leva "normalt"?! Hur ska jag kunna ha ett jobb, barn, ett socialt liv?! Vad är det för mening med att kämpa?