Om bara några dagar börjar jag på smärtrehab.
Nervös
Förväntansfull
Orolig
Det har varit rätt fullt upp de senaste dagarna, i mina mått mätta i alla fall. Ärende på stan, middag med bakanta, födelsedagsfika hos svågern, och lite annat svågerhäng. Och i dag är jag helt mörbultad. Ont i huvudet, halsen, kroppen, fingrar, tår, fötter, ländrygg, nacke, mjölksyra i armar och ben, och den där jävla tröttheten, tyngden i huvudet, bakom ögonen, tungt att andas. Frustrationen över hur kroppen begränsar mig, över att jag inte har kontroll på det, på att jag inte kan pusha mig till att må böttre. För det är det på npgot sätt vi fått lära oss i dagens samhälle; No pain No gain. Tränar du ska du pusha dig förbi din gräns, ta i lite till, ta de där extra stegen, tagen, för att bli snabbare, starkare, uthålligare. Samma sak gäller i KBT, en ska utsättas sig för det en är rädd för, för de situationer en tycker är jobbiga, för det som ger en ångest. En ska pusha sig igenom det och komma ut starkare på andra sidan. Men min kropp har sagt stopp, sagt ifrån, givit upp. Och nu står jag här handfallen och vet inte vad jag ska göra.