Under de senaste åren har yogan blivit min räddning. Jag började med ashtangan kort efter att fibromyalgin bröt ut. Det var hårt, svettigt och jobbigt, men samtidigt var det den enda stunden i vardagen då jag kunde vara här och nu och få slappna av, släppa all stress och oro och bara koncentrera mig på just det jag gjorde i stunden. Även detta var svårt i början, att släppa vardagsstressen, och bara fokusera på mig själv, min andning och rörelserna, men med tiden har jag blivit bättre på det. I perioder har det blivit uppehåll med yogandet, när allt annat runt omkring har blivit för mycket, och varje gång börjar jag må sämre, psykiskt. Yogan är som en ljusglimt i vardagen för mig, hållpunkten i veckan då jag vet att jag gör något som är bra för både kropp och själ. En stund av lugn och koncentration, av fokus. Den håller mig även från att självskada. Ashtangayoga är fysiskt krävande och en blir varm och svettig. Jag får panik av att ha på mig långärmat i de stunderna och behöver därför ha linne på mig under träningen. Jag skulle aldrig visa öppet nyskadadhud (gamla ärr har jag däremot jobbat hårt med att våga att inte dölja, de är en del av mitt förflutna och något jag måste lära mig att leva med) och därför håller jag mig från att självskada när jag tränar vid shalan bland andra människor.

Det har blivit ett långt upphåll med yogandet under de senaste månaderna. Under behandlingstiden på SCÄ har jag inte haft någon ork över till att göra något annat och yogandet har därför uteblivit. Nu när jag börjat på smärtrehab däremot, och träningen är en del av rehabiliteringen, så ska jag försöka att komma igång med yogandet igen. Första ordentliga passet blev avklarat nu i morse och det känns otroligt skönt nu så här efteråt.