Jun. 05, 2017
Det var länge sedan jag skrev något.
Efter smärtrehab hösten 2015 kraschade jag totalt. Jag mådde otroligt dåligt fysiskt, kunde inte ens sitta upp mer än några minuter åt gången. Det gjorde att jag återigen kraschade ner i depressionen och vid nyår det året bestämde jag mig för att innan min nästa födelsedag så skulle jag ha tagit livet av mig, antingen genom ett aktivt självmord eller genom att svälta ihjäl mig. Jag började återigen dra ner på maten, och hamnade längre ner i ätstörningen än innan dagvården 2015. Jag hade kontakt med den psykiatriska öppenvården men då det var en omorganisering under våren och jag skulle hamna på en ny enhet så hamnade jag mellan stolarna, glömdes bort, och hade därför inget stöd under hela våren. När jag sedan fick en läkartid i början av sommaren och detta uppdagades skulle det ändå dröja flera månader innan jag fick en fast kontakt då, som på så många andra vårdenheter, verksamheten näst intill avstannar under sommarmånaderna.
Jag isolerade mig för att det skulle bli lättare att avsluta livet. Åt allt mindre tills mitt intag blev minimalt, vilket resulterade i hetsätningar mellan varven då kroppen skrek efter näring. Det var en otroligt tung period då allt hopp var ute.
Det som tillslut fick det att vända var när läkaren på psykiatrin började sätta in och höja medicineringen av de antidepressiva. Jag kraschade ju när de jag tidigare hade och som fungerade byttes för att testa en äldre variant av antidepressiv som även kan ge effekt vid fibromyalgi. Dock hjälpte de mig ej med värken och den fungerade heller inte på depressionen.
När jag nu kom upp i en verksam dos av de nya antidepressiva fick jag tillbaka lite av motivationen och beslutade mig för att börja kämpa igen. Jag tog tag i matbiten på egen hand och har nu gått upp till normalvikt, även om det finns en hel del kvar kring matrutinerna som behöver arbetas på. Min födelsedag "firades" med dubbla känslor. Jag skulle ju inte finnas mer nu och ändå gav jag livet ännu en chans.
Det har varit en tuff kamp sedan dess och tyvärr har det fysiska ännu en gång försämrats vilket tär på psyket. Jag har återigen hamnat i en svacka och undrar vad det egentligen är jag kämpar för? Jag har inga aktiva självmordsplaner men många tanka svävar kring varför jag inte bara ger upp? Det vore ju bättre för alla.
Efter smärtrehab hösten 2015 kraschade jag totalt. Jag mådde otroligt dåligt fysiskt, kunde inte ens sitta upp mer än några minuter åt gången. Det gjorde att jag återigen kraschade ner i depressionen och vid nyår det året bestämde jag mig för att innan min nästa födelsedag så skulle jag ha tagit livet av mig, antingen genom ett aktivt självmord eller genom att svälta ihjäl mig. Jag började återigen dra ner på maten, och hamnade längre ner i ätstörningen än innan dagvården 2015. Jag hade kontakt med den psykiatriska öppenvården men då det var en omorganisering under våren och jag skulle hamna på en ny enhet så hamnade jag mellan stolarna, glömdes bort, och hade därför inget stöd under hela våren. När jag sedan fick en läkartid i början av sommaren och detta uppdagades skulle det ändå dröja flera månader innan jag fick en fast kontakt då, som på så många andra vårdenheter, verksamheten näst intill avstannar under sommarmånaderna.
Jag isolerade mig för att det skulle bli lättare att avsluta livet. Åt allt mindre tills mitt intag blev minimalt, vilket resulterade i hetsätningar mellan varven då kroppen skrek efter näring. Det var en otroligt tung period då allt hopp var ute.
Det som tillslut fick det att vända var när läkaren på psykiatrin började sätta in och höja medicineringen av de antidepressiva. Jag kraschade ju när de jag tidigare hade och som fungerade byttes för att testa en äldre variant av antidepressiv som även kan ge effekt vid fibromyalgi. Dock hjälpte de mig ej med värken och den fungerade heller inte på depressionen.
När jag nu kom upp i en verksam dos av de nya antidepressiva fick jag tillbaka lite av motivationen och beslutade mig för att börja kämpa igen. Jag tog tag i matbiten på egen hand och har nu gått upp till normalvikt, även om det finns en hel del kvar kring matrutinerna som behöver arbetas på. Min födelsedag "firades" med dubbla känslor. Jag skulle ju inte finnas mer nu och ändå gav jag livet ännu en chans.
Det har varit en tuff kamp sedan dess och tyvärr har det fysiska ännu en gång försämrats vilket tär på psyket. Jag har återigen hamnat i en svacka och undrar vad det egentligen är jag kämpar för? Jag har inga aktiva självmordsplaner men många tanka svävar kring varför jag inte bara ger upp? Det vore ju bättre för alla.
